När kroppen säger emot, ja då vet man att man fått nog.



Igår låg jag uppe och kämpade emot en fet jävla värk vid tinningen. Kunde verkligen inte somna pågrund av den jäveln.



Försökte mig på att vara med på idrotten idag, eller iallafall vara i gymmet, det gick åt helvete. Det kändes som att huvudet skulle explodera så jag fick gå hem.
Som tur är så fortsatte jag inte träna. Ibland kan jag bli så där äckligt störd i huvudet och fortsätta fast jag inte orkar mer. Och det slutar alltid med att jag blir helt svimfärdig och spyfärdig. Så jag är stolt över mig själv!


Jag hoppade precis ur duschen och ner i min inte-så-bäddade säng i min sköna pyjamas. Jag sitter här och väntar på att min lunch ska bli klar och sen blir det väl att dra tillbaka till skolan. Fyfan jag vill verkligen inte. Jag kan ju stanna hemma, pappa tycker det, men jag ska inte. Måste tillbaka till det dära äckliga plugget.

Ibland känns det bara som jag hamnat helt fel, som att jag inte alls borde vara där. Som att jag borde valt någon annan linje. Men vi får hoppas att det blir bättre i tvåan och trean. För det ska det bli. Det måste det bli.

Nu blir det satc. Ha det bra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback