Planerar livet

Alltså jag ska ta tag i bloggdesignen. Jag lovar. Men inte nu. Jag är inspirationsfri och orkar liksom inte sådant. Jag känner att jag har fullt upp med annat. En av de grejerna (bl.a.) är livet. Någon som känner igen det? 

Jag sitter och funderar hur jag ska lägga upp de kommande månaderna och åren. Hur ska jag planera mitt liv? Det är så mycket jag vill göra, men när ska jag hinna med allting? Kommer jag hinna med allting? Den viktigaste frågan är nog snarare om jag kommer ha råd med allting. 'Cause let's face it, jag måste trots allt vara realistisk.
Vissa gånger känns det som att jag drömmer mig bort alldeles för långt och för orealistisk. Men vafan NEJ(!), sedan inser jag att jag måste släppa den där jävla pessimismen.
Andra gånger känns det som att jag har alla möjligheter i världen att göra vad jag vill, så länge som jag har en plan. Och motherfucking yes, jag HAR alla möjligheter i världen att göra precis som jag vill. Det finns faktiskt ingen som kan hindra mig från att följa mina drömmar och verkligen kunna få leva på riktigt. Varken min egen pessimism eller någon annan.
Däremot är lite kritiskt tänkande alltid välkommet och det är bra att kunna vara en aning realistisk. Men realism handlar inte om att krossa sina egna eller varandras drömmar. Realism handlar om att vara verklighetstrogen och enligt mig; planera. 

Det är 147 dagar kvar till studenten. Inte ens 5 månader kvar. Från första början hade jag bestämt mig för 1 års sabbatår, nu lutar det mer mot 2. Om 147 dagar börjar resten av mitt nya liv. Vi får se vart jag hamnar och hur jag hamnar där. Det ska bli spännande att se. Till skillnad från andra så skrämmer inte denna tanke mig, jag avundas den istället och känner att jag vill att denna tid ska komma nu direkt, NU. Så att jag kan få leva på riktigt och uppleva allt det jag önskar. Fan vad spännande det ska bli. Det känns så himla bra att bara drömma och längta sig bort från nuet iallafall en liten stund. För helt ärligt, vissa av mina drömmar kommer bli min vardag så länge som jag vågar och tar steget in i en ny vardag och verklighet. 
En av de första bilderna jag tog med min nya systemkamera (den kameran som jag tog steget och vågade köpa)
 
Jag har sedan en tid tillbaka börjat med en grov planering och så får vi se vart jag hamnar i slutändan. Det enda jag är säker på är att jag kommer vara så himla stolt över mig själv ifall jag vågar. Och vet ni vad? Jag vet att jag vågar och jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra. Och mest av allt så vet jag att jag kommer klara det här.
Jag uppmanar er alla att göra detsamma. Våga ta steget. Förstår ni hur bra det faktiskt kan bli? 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback