Du får va hur du vill, jag kommer va mig själv

 
 
Hallååååå där!! Jag är trött som få men taggad som faaaaaaaaaaan!! Fy vad fint det ska bli!! Om 24 timmar kommer jag sitta i våran bil påväg mot Arlanda och om allting går som planerat kommer jag sitta på första flyget om 28 timmar och vara framme i Grekland om 35 timmar!! FUCK YEAAAAAAAH! This is what I'm talking about!
Ååh jag är så glad. Pirrar i hela kroppen och jag läääängtar ihjäl mig. 

Igår låg jag uppe ända fram till 03.53 och tittade på Game of Thrones. Äckligt bra är det hittills iallafall! 
Så sen jag vaknade har jag bara sprungit fram och tillbaka mellan resväskan och garderoben och packat samt ätit lite "frukost"/lunch.
Senare idag ska packa ner och fixa det sista inför resan och så ska nog Josefina titta förbi en stund! Nu hade jag tänkt att sätta på ett avsnitt av Game of Thrones och kanske sova middag. Skulle verkligen inte tacka nej till en välbehövlig middagstupplur men då kommer antagligen min natt bli lika sömnlös som gårdagens. Och vem vill se ut som ett spöke på flygplatsen?! Inte jag iallafall! Fast det kommer jag nog ändå göra, det gör jag varenda år haha.. 
Bild från inatt precis innan jag gick och la mig. Och resväskan är från packningen imorse, det ligger en enda kjol där i. Byxorna hade jag inte börjat packa ner än.. Haha känns ju lite sådär men nu ligger iallafall det mesta nog i!

-


Jag är trött på att ha ont.

Jag vill verkligen inte ha några fler falska människor i mitt liv. Jag är så trött på skiten. På alla som ljuger mig rakt upp i ansiktet. Vad ska jag med er till? Förtjänar jag inte att få höra sanningen hur ont den än gör? Jag menar, det är ju trots allt ni som fuckat upp de hela och fått mig att må så här. Tror ni jag mår bättre av att ni ljuger för mig?
Helt seriöst, alla människor som ljuger för mig och sårar mig kommer jag radera från mitt liv. Från och med idag är jag verkligen så jävla trött på skiten.
Människor jag aldrig någonsin trodde skulle såra mig sårar mig så jävla djupt. Människor jag älskar har trampat på mig. Det känns som att de slitit ut mitt hjärta och bara hoppat och trampat på det, försökt att orsaka mig så mycket smärta som det bara går. Människor som vetat om precis hur jag känner och mår har förihelvete förstört mig.
Men nu är det slut på det. Jag vill inte mer. Jag tänker inte låta en enda jävel förstöra mig ännu mer. Det räcker nu. Jag har fått nog.
Det finns en gräns, och ni gick över den för länge sen. Är så himla besviken. Sårad. Det gör så ont. Förstår inte hur någon av er tänker. Ni kan dra åt helvete och aldrig mer komma tillbaka. Jag vill inte ha er mer. Jag vill inte ha någon av er i mitt liv. Ni förtjänar inte mig.

Det var allt jag hade att säga. Så nu ska jag och mina svullna rödsprängda ögon ta och läsa en bok. Godnatt alla ni bra människor som inte är några svin.

Am I perfect now?


And all of a sudden it all felt right.

Ni har ingen aning om hur lycklig jag ar har. Det finns alltid nogot att gora. Aven do det kanns som att det inte finns. Jag ar omringad av manniskor som jag alskar och alskar mig tillbaka. Jag ar omringad av karlek. Kanns som att det var en evighet sen jag kande mig sohar lycklig. Jag kanner mig so javla fin har nere. Jag kanner mig so javla bra. So himla alskad liksom. Har ar folket so oppna. Man lar kanna nya harliga manniskor varje dag. Folk flortar so det bara ryker om det haha! Allt ar so livligt! Har finns hoppet. Det ar har jag hor hemma. Det kanns verkligen. Aah jag vill aldrig tillbaka till vastervik igen! Livet dar ar verkligen inte som det har.
Jag hade ratt, har kan jag glomma bort mig en aning. Och det kanns battre en bast!

Det gör fan i mig fortfarande jävligt ont

Idag är jag lycklig för i natt tar jag min överpackade väska och drar härifrån. Trots det har jag en tung klump i magen och det värker i hjärtat. I natt är det dags att ta nästa steg och gå vidare. Jag lämnar dig, alla minnen och känslor bakom mig och försöker starta om på nytt någon annanstans i två veckor. Två veckor nästan 300 mil ifrån dig. Kommer det räcka för att må bra? Kommer jag lyckas klara mig eller kommer jag bryta ihop och gå sönder?

Det gör så jävla ont. Och jag längtar så satans mycket härifrån. Men kommer det verkligen att räcka? Kommer 300 mil räcka? Det tror inte jag. Men man kan ju alltid hoppas.

Det här blir nog sista inlägget för kvällen. Vi hörs när vi hörs. Om några timmar är jag några hundra mil härifrån och fryser någon annanstans. Förhoppningsvis är jag tillsammans med några av dom jag älskar mest och lycklig.
Jag biter ihop, tvingar tillbaka tårarna och tar ett steg och en dag i taget.

Åh snälla Grekland, hjälp mig att fly från verkligheten en stund.

I believe in myself

Idag är en bra dag. En satans bra dag. Från och med idag har jag bestämt mig för att måndagar alltid ska vara bra dagar.
Idag går jag runt i nya kläder och smink och det känns så jäkla bra. Jag känner mig ny, fräsch och bäst av allt, lycklig. Gud vilken skillnad lite nya kläder kan göra.
Jag fick även ett sms från min grekiska lärare där det stod att vi inte har någon grekiska idag, bättre än så här blir det inte!

Åhh jag är verkligen så glad idag! Allt flyter på så himla bra just nu.
Okej jag är mycket väl medveten om att det inte alltid kommer kännas så här bra men vet ni vad? Just nu gör det verkligen det. Jag känner mig så.. stark. Självsäker.
Jag hoppas verkligen det kommer fortsätta så här. Jag orkar verkligen inte med att hamna i någon depressionskoma ännu en gång.

Livet rullar på som det ska och snart ska jag iväg. Bara plugget som går åt helvete men det ska jag väl ta tag i någon gång framöver. Just nu fokuserar jag på mig själv. Mitt välmående är ju trots allt det viktigaste, första prioritering liksom!

I've gotta let it go

It's like you're screaming, and no one can hear
You almost feel ashamed
That someone could be that important
That without them, you feel like nothing
No one will ever understand how much it hurts
You feel hopeless, like nothing can save you
And when it's over, and it's gone
You almost wish that you could have all that bad stuff back
So that you could have the good


den där rihanna har ju ett och annat bra att säga...

Jag tar en dag i taget. Vi får se hur det blir. Snart åker jag iväg. Lämnar den här äckliga hålan och alla minnen och håller mig borta. Jag kommer bara vara borta två veckor, men det ska bli skönt. Ni har ingen aning om hur mycket jag längtar härifrån. Bort från allt. Vi får hoppas att allt känns bättre efteråt.

.

Vart tar man vägen när hjärtat gått sönder?

den där personen som alltid märker

Ni behöver inte läsa det här. Jag behövde bara få ur mig detta.

Har ni tänkt på en sak? Det finns en enda person som märker allt med dig. Den personen för mig är min kära mamma. Hon ser direkt när något är fel. Hon är den som alltid kommenterar det.
Ett exempel kan vara när man inte vill äta. Kompisarna kanske frågar "varför inte" och nöjer sig med svaret "jag är inte hungrig". Men mamma, nej hon nöjer sig inte. Först tjatar hon om att "jo men det är klart man måste äta och du kommer känna hungern redan efter första tuggan". Om man fortsätter kämpa emot så kanske hon accepterar det ett tag. Men sen är hon på en igen med sitt tjat. Tillslut har man inget val.

Ett till exempel är när man inte mår bra. Och då menar jag inte att man är sjuk, jag menar allmänt. Det märker min mamma direkt. Hon ser genast mina utvidgade pupiller, svullna ögon och mitt bleka ansikte. Hon ser direkt hur min hållning försämras och hur ihopsjuken jag är.

Vänner kan man lura, man klistrar på det dära låtsas-smilet och låtsas som om ingenting berör en. Okej ibland förstår dom ju direkt att något är fel. Men oftast inte. Inte för småsaker iallafall.

Min mamma kan jag aldrig lura. Hon ser direkt. Hon ser allting. Har jag inte ätit kollar hon på min mage och färgen på mitt ansikte, har jag inte sovit kollar hon också färgen på mitt ansikte och mina ögon, har jag gråtit kommer hon in med choklad.


Just nu gör allting ont. Jag kämpar emot, jag ska inte gråta. Men det svider.


Idag är en sån där dag då mamma förstår att allting är fel. Jag har tjatat, tjatat och tjatat om att jag inte är hungrig. Men precis nu smög hon in i rummet med en liten bricka med två julskinkemackor och sa "dom här är jätte goda", lämnade dom bredvid mig på sängen och smög tillbaka ut till köket igen.

Jag älskar verkligen min mamma. Hon vet alltid vad jag behöver och vad som är fel.
Vi får se om jag tar någon tugga för att göra henne glad. Jag känner verkligen inte för att trycka ner något men vi får se.
För jag menar, ibland måste man ju kämpa båda två för att det ska bli bra. Och jag menar, min mamma har ju gjort sin del. Nu är det ju min tur att hålla min del av avtalet. Det är ju trots allt ens mamma som alltid vet bäst och har rätt i slutänden, alltid.

ge mig snö!!!

Jag tänkte bara titta in och säga att JAG VILL HA SNÖ!!
Jag vill hålla på och halka runt i mina nya favviskängor och svära åt det eländiga vädret och kylan och åt alla gånger jag ramlat och fått ont i baken min. Jag vill se hur julstjärnor och ljusstakar lyser i nästan vart enda fönster jag går förbi. Jag vill att marken ska vara helt snötäckt och att de dära satans flingorna ska hamna på tungan när jag sträcker ut den.
Jag vill kunna åka pulka, rulla nerför snöbackar, ut och rulla runt i snön i bikini och sen hoppa in i en varm dusch eller ner i ett varmt badkar.
Jag vill ha snöbollskrig. Jag vill lura ut rasmus i kylan och mula sönder honom som hämnd för förra vintern.
Jag vill ha varma drycker, mysiga filtar och sitta på en soffa med dom jag älskar mest och lyssna på julmusik, skratta, se filmer eller prata om allt mellan himmel och jord samtidigt som det snöar utanför fönstret.

Vad jag inte vill ha däremot är slask, regn och gråa deprimerande dagar.

Det är mycket jag vill men det är ju inget omöjligt precis. Så länge det finns snö finns det hopp! Som det för tillfället inte finns..

motherfucker!

Jag insåg precis att jag ska göra en muntlig bokredovisning i engelska om en bok jag inte läst imorgon. Tidigare idag insåg jag även att jag kommer starta morgondagen med ett prov om medeltiden som jag inte pluggat till. Är ni förvånade? Antagligen inte!
Funderar starkt på att ta livet av mig just nu. Känns som det enda vettiga alternativet.
Åh, jag är verkligen ett hopplöst fall! Men jag orkar verkligen inte med skolan just nu!
Jag behöver ett till lov. Fast ett längre.

ibland är vi så där töntiga som det bara går att bli när man är kär

 

 

2011-05-11 & 2011-05-23

2011-06-01

2011-06-16



Har inga nyare bilder på oss eftersom rasmus har alla på sin mobil och vägrar/orkar inte ge mig dom. Elakt...



Och för er som trodde att det var rasmus jag menade i mitt agroinlägg igår: nej, jag menade inte honom. Han har ingenting med det där att göra.


FYFAN

Fan vad sur jag är just nu. Skakar av ilska och var precis påväg att slänga telefonhelvetet i väggen. Stoppade mig själv i sista millisekund. Kommer helt seriöst slå sönder någonting. HELVETE! Så jävla besviken på dig så det finns inte. Trodde jag lärt dig bättre. FAN VAD ARG JAG BLIR!

Helt seriöst, om jag ser en viss person imorgon i skolan kommer jag nog slå honom. Med mitt nuvaranda humör kommer jag inte ens tveka. Och fittungen kommer förtjäna det så jävla hårt så det finns inte. FAN VAD ARG JAG BLIR.

DÖD ÅT ALLT OCH ALLA JUST NU. GODNATT

det är inte bra att tänka

Idag hade det varit 8 månader. Visste ni det?

bit ihop

När det inte går som det skulle och allt känns förjävla jävligt, då klickar jag mig in på fornis blogg. Läser lite och gråter ännu mer. Läser och känner igen mig.
För det är inte lätt när man tagit chansen och vågat ge bort hela sig själv och allt går åt helvete. Det gör ont som fan. Det går inte ens att beskriva den outhärdliga smärtan rättare sagt. Men hon lyckas.
Det känns konstigt att läsa någon annans ord om hur det känns när det i själva verket känns som att man läser sina egna.


"Han skrattar - vadå läskigt?

Ja, säger jag och gör en paus... Tänk om vi börjar tycka om varandra jättemycket så går det åt helvete."

forni - om att våga ge hela sig själv till någon och inte bara noga utvalda delar

 

"Så många som frågar vad man gör när man går sönder, hjärtat blir söndertrasat och helt plötsligt ser man inget ljus i det stora mörka

och jag kan bara svara att man biter ihop."

forni - vad gör man?


Det här gör så jävlan ont. Jag älskar dig. Varför räcker inte det?


I'm done trying. If you want me in your life, let me know. Bye.



Jag tycker att vissa människor helt enkelt och lite sådär halvdiskret kan dra åt helvete. Och med sig borde dom ha alla andra jävla idioter. Det skulle kännas bra.
Då skulle jag bli nöjd.

Det här är ingenting som ni ska läsa. Det här är bara jag som får ut mina tankar ur huvudet utan att riktigt få ut någonting. Så sluta läs nu. Gör det. Jag bryr mig ändå inte.

Jag är så jävla trött på allt. Alla jävla känslolösa idioter. Plugget. Alla jävla skönhetsideal. Och allt helt enkelt. Jag orkar inte med någonting. Imorgon har jag två prov och jag ger inte det minsta fan i det. Har inte pluggat en endaste gång. Och det tänker jag heller inte göra.

Jag är helt jävla slut i kroppen och tror jag kommer bli sjuk. Allt gör så ont. Det bara dunkar och värker. Huvudet, magen och hjärtat. Hela kroppen gör ont helt enkelt. Hur kan man bli så slut av att inte göra någonting?
Eller egentligen så vet jag precis vad det beror på. Men jag tänker inte berätta för någon. Ingen fattar ändå. Alla ska bara hålla på och misstolka och tro att man är helt jävla mentalt störd i hela jävla huvudet.
Och det är jag inte. Jag vill bara inte ge mig själv något jag inte behöver eller är värd. Jag pluggar inte, jag tränar inte, jag hör aldrig av mig till folk, jag gör inga bra saker för någon. Inte ens för mig själv. Jag bryter mot mina egna regler. Och det värsta är att, jag lär mig aldrig. Jag gör alltid om samma jävla saker. Om och om igen.

Så det enda som återstår är bestraffning. Gör jag inte det jag ska, så får jag inte det jag borde få.
Jag vet att man ska älska sig själv. Men jag är fan i mig inte värd det längre. Inte fan är jag nöjd med någonting.

Ibland kommer jag på mig själv med att hata mig själv så jävla mycket. Och då måste jag få ut allt. Vissa dagar orkar jag verkligen inte med mig själv. Det är ingen annans fel.
Eller jo, egentligen är det allas fel. Om alla andra skulle kunna sluta vara så jävla bra och fina, då skulle jag må bra. Då kanske jag hade tyckt om mig själv lite mer. Då kanske jag hade slutat jämföra mig andra.
Men för stunden, så jämför jag. Varje jävla dag jämför jag mig med alla andra. Och jag har insett det, jag är inte tillräckligt bra. Jag duger helt enkelt inte.

Visst är det surt att inse det om sig själv, men jag kan ändå inte rå för att det stämmer. Jag försöker ju ändå inte förändra mig själv. Eller jag försöker ju. Men jag ger upp. Jag ger upp innan jag nått mina mål.
Ja, jag är en sån där självkritisk idiot. Och precis som med alla andra människor som jag tycker kan dra åt helvete, så borde jag också göra det. Där är det iallafall varmt. Där kanske man är bättre än någon annan. Det skulle kännas bra.

lite starkare

Jag vaknade alldeles för tidigt imorse. Satt framför datorn en stund och väntade på att klockan skulle bli någorlunda normalmycket och inveg (haha det heter väl så?) mina nya träningsgrejer med en pw. Gud så skönt det är att få gå ut och gå och bara rensa tankarna en varm höstmorgon. :)
Sen jag kom hem har jag inte gjort så mycket. Har mest tagit det lugnt framför datorn. Nu när även tacopajen är i ugnen bestämde jag mig för att ta en risk. En risk jag velat ta väldigt länge men inte riktigt vågat chansa på.
Jag känner mig som en helt ny människa.
Starkare på något vis.

Egentligen vill jag bara ta flera steg tillbaka och vara där jag var förut - med dig. Men ibland måste man ju helt enkelt försöka inse att det här kanske är för det/mitt bästa och satsa allt man bara kan och har på lycka. Vi får se hur det känns om ett tag. Just nu, just idag - mår jag bra. Jag antar att jag får tacka min pw med min underbara musiklista.

lite kort så där

Jag sitter skönt på min uppvärmda säng och funderar på att gå och lägga mig. Jag bestämde mig för att dra mig hemåt ganska så tidigt eftersom det ändå inte var något kul att var ute. Det var mest kallt och jag är ju så trött.
Berättar mer om kvällen imorgon/senare idag. För nu ska jag nog sova. Godnatt!

Jag kan verkligen inte förstå hur du kan spela så oberörd. Bara stänga av alla känslor och inte visa ett skit. Jag fattar inte hur du lyckas. Eller bryr du dig helt enkelt bara inte längre? Var det verkligen så lätt att ge upp och bara gå vidare? Lämna mig kvar helt sönder med alla känslor utan någonstans att ta vägen. Ibland kan man ju börja undra.

lite tankar

Åh måste måste måste plugga! Men jag orkar verkligen inte..
Har även ställt in min pw med amanda idag på grund av regnet. Och då slog det mig att jag helt plötsligt fick mer tid till att plugga istället. Men har jag gjort det?! Nae skulle inte tro det döh!
Äsch, i värsta fall får jag chansa på allt jag kan om kristendomen och judendomen på morgondagens prov. Mitt öde vilar i min lathets händer.

Funderar på att dra mig iväg till gymmet om kanske någon timma. Ju senare, desto bättre. För ju senare jag drar dit desto mer blir klockan när jag ska hem. Och om jag kommer hem och har tränat så är jag ju på sovhumör. Och om jag lägger till ett litet läshäng innan jag somnar så blir det ju helt enkelt perfa hihi!
Jag löser mina problem på bästa sättet. Iallafall mina "roliga" problem.

Förövrigt så har jag gått och kärat ner mig i mina pyamasbyxor (a.k.a pappas f.d. pyamasbyxor). Började använda dom förra hösten tror jag det var och de är så otroligt sköna så det finns inte! Det är så synd om min pappa. Jag tar alltid hans grejer och gör det till mina sovgrejer.

I tried to be perfect but nothing was worth it. I don't believe it makes me real.

Tidigare inlägg